Fart ökar faran
Skridskoåkaren färdas långa sträckor och måste ofta välja de tunnare,
senare lagda isarna för att hitta snöfria och åkbara områden.
"Med farten ökar faran", dvs farten gör att man kan komma långt ut på
svag is innan den brister. Vilket innebär att man kan få svårt att ta
sig tillbaka till is som håller att ta sig upp på.
Isseglarna, isjakter, skridskoseglarna och skoteråkarna kan komma upp i höga hastigheter. Dessa hinner troligtvis ännu längre ut på tunnare is innan den brister.
För skidåkarna och sparkåkarna är det inte farten som är det stora problemet. Här är faran att vikten är fördelad över ett större område. Skidorna och sparkens medar fördelar ut vikten över en större yta, vilket gör att man kan åka på is som skulle brista för en gående person. Risken är stor att man inte märker att man kommer ut på ett område med tunnare is. Skulle isen brista, kan man befinna sig långt bort ifrån is som håller att ta sig upp på. För skidåkarna tillkommer även problemet att få av sig skidorna när man ligger i en vak.
För gående är risken inte lika stor att komma långt ut på den svaga
isen. Om det brister är det oftast inte så långt tillbaka till bärig
is.
Fiskare brukar ofta dröja sig kvar ute på vårisarna och får då problem
att ta sig tillbaka eftersom solen och värmen gör att isen närmast land
smälter under dagen.
När det brister kommer det alltid som en överraskning. Det är ju ingen som självmant ger sig ut på ett område med för svag is. Därför måste man alltid vara utrustad med isdubbar och flythjälp och dessutom ha sällskap av minst en vuxen person utrustad med räddningslina.